DaddyFitness.. Är jag DÖD eller LEVANDE..

 

Jag var barnfri.. Jobbat flera flera dagar i rad på Delta Gym med mina PT klienter från 07.00-22.00.. Från öppning till stängning.. Stress hem till Sjöviken för att gå ut med min hund Milan.. Hemma är det så mycket att göra att jag inte ens hinner eller tänker på att ta av mig skorna.. Jag måste ta hand om hemmet.. Jag måste städa och tvätta och diska.. Jag måste laga mat och matlådor.. När det är färdigt efter midnatt så är det dags att svara på alla SMS och MAIL och jobba med webbutiken.. Ta emot order och fakturerar och bokföra och marknadsföra.. Jag måste planera och utveckla och skissa och designa nya produkter.. Jag måste förebereda för alla PT klienter till nästa dag.. Jag skriver på en ny låt och jag ska mixa ihop och jobba med podcasten.. Jag ska skriva ett nytt blogginlägg.. Jag har flera PT online kostschema och träningsprogram att skriva klart.. Jag gör min egen budget och marknadsplan för mitt företag.. När klockan är 03.00 så är det dags att åka till Råsunda/Solna till mitt lager och packa alla dagens order och beställningar från webbutiken.. Just den här gången tar jag med mig min hund Milan som sällskap.. Det händer aldrig annars men fick en skön känsla och ville ha sällskap på natten.. Vå åkte dit i min Mercedes Jeep och tog först en liten promenad vid en liten skog precis utanför lagret.. Vi packade order och varor i 60 minuter innan det var dags att åka hem vid 04.30.. Jag har ju en ny dag och en PT klient som väntar klockan 07.00 på Delta Gym.. Måste ju hinna duscha och beställa hämtning av Postnord för mina paket till mina kunder.. Jag sitter i min Mercedes och är på väg hem och är mitt på Essingeleden och åker många kilometer i timmen över 100 kilometer i timmen.. Plötsligt VAKNAR jag skarpt av världens starkaste och obehagligaste och konstigaste SKALL eller SKÄLLA eller vad det heter från min hund Milan och precis när jag öppnar ögonen så av ren osannolik reflex väjer jag bilen från att åka rakt ut i genom räcket på E4 och Essingeleden.. Jag styrde undan så kraftigt att det däcken lyfte och att jag var nära att volta.. Mercedesen balanserade på två hjul och med nöd och näpe var jag kvar på motorvägen om något vinglig.. Det var mitt i natten så det var inte mycket trafik.. Jag stannade vid vägrenen och fattade INGENTING.. Jag tittade på min Milan som satt på passagerarsidan nere vid fötterna området.. Han skakade och gnällde på ett skumt sätt.. En sak ska ni veta.. Min hund Milan skäller aldrig.. En gång om året om man leker med honom med en pinne.. Han har aldrig någonsin i skällt annars på sex år.. Dessutom var det ett så specviellt ljud han skällde som inte är i nörheten av normalt.. Det skar både i mina trumhinnor och mitt hjärta och var mer likt en gris som blev slaktad.. Jag satt kvar i bilen någon minut och var helt tyst i mig själv både i känslor och tankar.. Jag klappade Milan ett par gånger och fällde ett par tårar och sedan INGENTING.. Så jävla äckligt konstigt.. Jag satte på bilen och körde hem som om ingenting hade hänt.. Nu har verkligheten gett det undermedvetna en KNOCKOUT och nu känner jag allt.. Det är som det starkaste efterskalv.. Jag FUCKING somnade bakom ratten.. Min hund Milan räddade mig på ett sätt som är omöjligt egentligen.. Han ser liksom inte ut.. Han sitter nere vid fötterna.. Han är liksom en hund.. Han har aldrig skällt i hela sitt liv.. Just den milli sekunden när jag är på väg ut ur systemet och ut ur livet och ut som rollen som pappa och bror och son och vän så händer något som inte egentligen ska eller kan hända.. Min Mercedes Jeep är bombad med ortodoxa kors från min serbiska tro.. Jag har kors bakom varje säte och jag har två kort på bakspegeln och jag har ett kors i handsfacket.. Men just det här gången som jag aldrig tidgare haft i bilen på väg till lagret så hade jag min hund Milan.. Min Milan som tillsammans med Gud räddade mitt liv.. Jag tror inte att jag blev räddad för min skull.. Jag blev räddad för mina barns skull.. För min Mio och min Leons skull.. Jag själv har ingen respekt för vare sig mig själv eller döden men jag har det för mina barn.. Därför blev jag räddad för den här gången.. Först hjärnblödningen förra sommaren och nu det här som det största.. Därtill kan jag tilläga från mina hemligheter att det finns flera händelser som understryker att jag själv undrar om jag är DÖD eller LEVANDE.. Det jag undrar är om jag i mitt undermedvetna har ännu mera känslor och händelser som jag förträngt.. Har jag tur och när tar turen i så fall slut.. Jag tror att det handlar om att Gud ser att jag blivit en bättre människa de två senaste åren.. Jag sliter med ärligt hjärta och med allt jag besitter för min familj.. Min lilla familj.. Men hur länge håller det här och hur länge ska Gud och Milan och mina barn och kanske min pappa där uppe himlen vaka över mig.. Jag känner mig så ensam just nu.. Jag har inte barnen nu när jag skriver.. Jag har ingen som håller mig varm.. Jag fryser nu av rädsla och frossa.. Jag är stark och stolt men jag är ingen robot.. Jag är inte av maskin och kullager.. Jag kan blöda och just nu gör jag det fett inom mig.. Jag vill vill någon gång i mitt liv känna att någon tar hand om mig när jag är trött och rädd och ledsen.. Bara en enda gång.. Jag vet att jag älskar och lever för att ta hand om andra och göra andra glada och trygga men kan jag bara få en enda gång känna någon som kan söva mig och klappa mig och säga att det är okej eller något.. Jag vet inte.. Men jag är rädd.. Jag är så lycklig och glad men ändå är jag så rädd och saknar något komplement till mig och mitt liv och min livsstil.. Tar på mig och känner på mig om jag är DÖD eller LEVANDE efter min så kallade nära döden upplevelse.. Men jag vet hur jag fungerar.. För om bara någon timme eller någon minut kanske så är allt det här slukat av mitt undermedvetna och av min stolthet och av mitt EGO.. Jag skrattar och mår superbra och känner mig stoltast och lyckligast i hela världen.. Jag har en sjukt stark inre styrka och det starkaste blod men ändå så svag.. Eller.. Men är jag DÖD eller LEVANDE..